Egentligen handlar det inte om generatorer med dubbla plusanslutningar, utan om en separat skiljediodplatta som monterats utanpå generatorn, med uppgift att separera start- och förbrukningsbatterierna från varandra när inte motorn är igång, så att inte startbatteriet laddas ur även om förbrukningsbanken gör det.

Dessa skiljediodplattor är väldigt lätta att känna igen i de första utförandena som förekommer på SEV-Marchall generatorerna, som en stor rödmålad metallplatta med två stycken plusanslutningar, med B+ märkt mellan anslutningarna.

På de senare versionerna i exempelvis Paris-Rhone eller Valeoutföranden, kan de vara lite svårare att upptäcka, då de är en svart påbyggnadsdel, som nästan ser ut som om den var en del av själva generatorn. Man kan konstatera att generatorn har en skiljediodplatta om den är märkt med två stycken + på anslutningarna, eller +1 och +2.
Tanken med dessa skiljediodplattor var god när de kom, då de med automatik separerade de båda batteribankerna, så man kunde inte glömma bort att separera dem med exempelvis ett manuellt vred. Nackdelen med en diod är ett spänningsfall på 0,7V som gör att man förlorar en del av laddningen. Därav tillkom den gula sensorkabeln som återfinns på många Volvo Pentageneratorer, just för att kompensera spänningsfallet som en skiljediod medför.

Då utvecklingen gått framåt så är numer skiljedioder inte längre ett bra alternativ och därför nytillverkas inte längre dessa skiljediodplattor. Istället används skiljereläer som gör exakt samma jobb, men utan något spänningsfall.

Ett skiljerelä kopplas mellan start och förbrukningsbatteriet och aktiveras antingen via D+ anslutningen på generatorn, ett så kallat tillslagsstyrt relä, eller så arbetar det helt självständigt och känner av primärbatteriets spänning, ett så kallat spänningskänsligt skiljerelä.