LED (Light Emitting Diode) är en diod som utstrålar ljus när den får tillräcklig med ström i framåtriktningen.
Till skillnad från glödlampor, som kan använda likströmm eller växelströmm så kräver lysdioder likström med rätt polaritet, dvs att dioden har en positiv och en negativ pol. Om spänningen har fel polaritet så är den bakåtriktad, mycket liten läckström flyter, och inget ljus avges, men vid förhöjd spänning sker genombrott och dioden kan förstöras.
För att kunna använda dioder till belysning så monteras flera dioder ihop på lysdiodpaneler. Det finns två typer av lysdiodpaneler: konventionella som använder enskilda lysdioder och SMD (Surface Mount Device) -paneler. Vanligtvis används så kallade Power LEDs vid tillverkning av exempelvis arbetsbelysning och varningsljus, medans SMD paneler brukar återfinnas på exempelvis små positionslampor och liknande.
Power LED
Power-LED är en typ av lysdiod som är väldigt ljusintensiv i förhållande till sin förbrukade effekt.
Ljuset som en Power-LED avger innehåller ingen värme, istället finns en direktinkopplad värmeavledare på baksidan av lysdioden där värmen som bildas i dioden leds undan för att möjliggöra starkare ljusflöde.
Ett exempel: Vid -20 °C så avger dioden 20% mer ljus än vid +20 °C. Därför har de flesta LED lamporna kylflänsar ingjutet i godset för att avleda värme.
Även olika typer av legering kan spela in på hur pass god värmeavledning lampan har. I dagsläget så nyttjas oftast bara ca: 80-90% av LED diodens kapacitet, för att inte överhettas.
Skulle man ta ut mer effekt ur dioden, utan att man förbättrade kylegenskaperna, så får man visserligen ett kraftigare ljusflöde, men samtidigt så förkortas livslängden avsevärt, från exempelvis 50.000 timmar till 500-5000 timmar.
Xenon
I en Xenonlampa skapas ljuset i ett urladdningsrör i glas fyllt med bland annat gasen Xenon. Energiförbrukningen för en Xenonlampa är betydligt lägre en jämfört med en traditionell glödlampa eller halogenlampa.
En xenonlampa kan inte drivas av lågspänning från tex. ett bilbatteri. Den kräver ett elektroniskt drivdon, även kallad ballast och en tändare för att lysa. Drivdonet reglerar strömmen till lampan och tändaren initierar själva urladdningen. Tändaren kan antingen vara inbyggd i lampan eller vara en separat enhet alternativt inbyggd i själva drivdonet.
Då det tar tid för en Xenonlampa att komma upp i rätt ”arbetstemperatur”, så är den egentligen ej lämplig för att kunna ”blinka” med på exempelvis helljuset. Dessutom beror lampans livslängd i hög grad av antalet tändningar. Xenonlampan är således ej lämplig att tända/släcka vid avbländning.
Ej heller kan man i en urladdningslampa använda den konventionella lösningen liknande två glödtrådar. Lösningen är att låta lampan lysa hela tiden men ha en rörlig ridå som vrids upp med en elektrisk magnet när man kopplar på helljus (likt ett ögonlock). Vissa kallar detta för äkta bi-xenon-ljus. Alternativet är att använda Xenonlampor på halvljuset, som fortsätter att lysa när man slår på helljuset, men som riktas upp och ”hjälper” helljuset, som då oftast är av halogentyp.
Xenonkonvertering
Konventionella halogenstrålkastare har vanligen en parabolisk reflektor med glödtråden i parabolens fokus för att ge ett samlat strålknippe. Xenonlamporna med sitt starka sken och med den stora ridån för avbländning har gjort att man i stället vanligen har en elliptisk reflektor där ljusbågen ligger i ellipsens ena ände. De reflekterade strålarna möts då i ellipsens andra ände. En lins samlar ihop strålarna till ett smalt knippe som ger strålkastaren en väldigt lång räckvidd. Ridån för avbländningen placeras strax före linsen. Konstruktionen kallas ibland projektionsstrålkastare och känns igen på den tjocka glaslinsen längst fram i stålkastaröppningen.
Vid konvertering av originalmonterade strålkastare eller extraljus av halogentyp, kan det vara bra att tänka på följande:
*Enligt lag så skall ett fordon med Xenonstrålkastare på halvljusen vara försett med automatisk höjdreglering samt högtrycksspolning. Den automatiska höjdregleringen skall förhindra bländning av medtrafikanter och högtrycksspolningen är bland annat till för att hålla snöblask borta på vintern, då Xenonlampan inte avger samma värme som en halogenlampa och således ej tinar upp snöpålagringen som kan uppstå annars. Dessutom skall fordonet vara typgodkänt med dessa åtgärder, vilket är svårt att få i efterhand. Konvertering av helljus eller extraljus berörs inte av dessa bestämmelser.
*Ljuskäglan i en halogenstrålkastare är cylindrisk och reflektorns fokus är noggrant anpassad till detta. Xenonlampans ljusbåge är spolformig vilket gör att reflektorn optiskt kan ge ett sämre ljusutbyte än med en halogenlampa, även om ljusflödet i Lumen är högre. Därför ger oftast en strålkastare eller ett extraljus som från början är konstruerat utifrån en Xenonlampa, betydligt bättre ljusutbyte än exempelvis ett konverterat halogenextraljus. Detta beror på att reflektorn i en strålkastare eller extraljus avsett för en halogenlampa är anpassad för exakt den brännpunkten som halogenlampan har. Vid Xenonkonvertering kommer brännpunkten att ändras, vilket kan medföra att hela ljusbilden ändras. Detta kan bidra till att exempelvis räckvidden försämras avsevärt, eller att hela ljusbilden flyttas från exempelvis vägbanan. Men detta skiljer sig väldigt mycket från reflektor till reflektor.
Nedan visar vi en jämförelse på hur mycket det kan skilja både i ljusbild och ljusflöde mellan en Xenonkonvertad arbetslampa och våra färdiga arbetslampor i Xenon med inbyggd ballast och även skillnaden mellan Flood och Spot på två i övrigt likadana lampor.
Ljusbild på en Xenonkonverterad arbetslampa som ger ca: 84 Lux på 5 meter.
Ljusbild på vår Xenonlampa 899 10084 i Flood utförande som ger ca: 277 Lux på 5 meter.
En likadan lampa, fast i Spot utförande, ger Ca: 3900 Lux på fem meter.
LED (Light Emitting Diode) är en diod som utstrålar ljus när den får tillräcklig med ström i framåtriktningen.
